Tacksamhet är nånting som egentligen har passerat mig ganska obemärkt den större delen av mitt liv. Under en helg -som fullkomligen dröp av misär- för lite mer än 2 år sen, som utspelade sig i Stockholm, då upplevde jag tacksamhet påtagligt.
Den helgen hade jag flygit ner till Stockholm för att handla 10g Heroin åt en kompis, han gav mig pengar till en flygbiljett ner och sa att när jag landade så skulle det finnas 20 lax på mitt konto. Jag hade övertygat han om att det var dyrare än det var, så jag skulle själv tjäna 15g på kuppen. När jag landat så hade dock han blivit haffad av politien innan några pengar landat på mitt konto. Så det som skulle bli en lyxig roundtrip med ett härligt resultat slutade med att jag var i stockholm och köpte heroin för alla pengar jag hade inkl. tågpengarna till resan hem. För att undvika att dra ut på det hela så säger jag bara att jag fick inte sova på nåt härbärge, personer skrivna i stockholm hade förtur, så det slutade med att jag fick dela på en risig, sunkig och ruskigt äcklig Mazda 626 som stod i ett icke uppvärmt parkeringshus i Tensta Centrum. Där satt jag fastklämt i framsätet mot ratten, medans de andra två låg i baksätet och nuppade.
Misär! Fastän nu detta bara var under några nätter så blev jag väldigt fort tacksam över att jag hade en lägenhet, om än på annan ort. Genuint tacksam vill jag lova. Jag tog mig slutligen hem med hjälp av familjen och träffade en läkare dagen efter, varpå jag fick börja i Subutexprogrammet, så det var verkligen mitt livs low-point, lyckligtvis vände det ordentligt och tog fart åt rätt håll nästan direkt efter denna händelse.
Mina föräldrar och min syster, dom är jag oerhört tacksamma över att ha kvar i mitt liv. Jag fattar inte hur dom stod ut med mig när jag betedde mig som jag gjorde, och inte förrän mer än 1 år efter att jag blev nykter förstod jag hur mycket jag skadat dom egentligen. När jag tänker tillbaka på hur jag uppförde mig hugger det till i bröstet då jag drar mig till minnes deras uttryck när jag gång på gång svek dom. Jag försöker att inte dwella på det så farligt nuförtiden, och jag har ingen farlig ångest över det nåmer heller, men har bara svårt att fatta hur jävla förändrad ens värderingar kan bli. Och som sagt: Jag är jävligt tacksam över att ha kvar dom i mitt liv!
Såja, det blev en laddad post, åtminstone för mig själv. Nu ska jag tänka på roligare saker!
Hej svejs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känner igen mig kraftigt i det där! Så levde jag under flera år i stockholm! På toaletter,nattbussar,härbärgen källare,cykelförråd you name it! Gjort liknande resor när jag bott på gotland med.innan jag kom in i programmet.Åkt upp o handlat och blivit robbad på allt,fått ringa morsan och fixat med båtbiljetter o sånt för o kunna komma hem! Precis lika tacksam som du över att dom pallat stå ut! Vi va nog inte så lätta att ha att göra med!! Sköt om dig tillsammans blir vi starka!
Mvh
Fint inlägg, det där.
Och tacksamhet är ett uttryck som lätt suddas ut när man är mitt uppe i sitt eget helvete, man inser nog inte riktigt hur mycket man påverkar andra människor bara genom att..ja, existera. men bättre sent än aldrig, right?
/Rebecca
Skicka en kommentar