Den knarkande förlovade tandläkarpappan!

Jomenvisst serrö. Mitt liv tog sig en rejäl 180 graders svängning i vintras när jag blev tillsammans med min underbaring (som inte heter Berta). Redan från början så kändes allting extremt bra, men framförallt så kändes det extremt RÄTT. Efter nån vecka så tog vi följdaktligen beslutet att spara på jordens gummiresurser och se ifall inte vi kunde motverka den kommande bristen på arbetskraft i svea rike. Sverige kan skatta sig lyckligt, då det visade sig mäktigt fort att vi var väldigt kompatibla med varandra min flickvän och jag. Nu är det alltså beräknat att på min döde farfars 101-års dag så skall samma döda farfar bli farfars far ännu en gång, men vad viktigare är så ska jag bli pappa för första gången!!(om du inte hade räknat ut det innan jag skrev det i klartext här så bör du nog söka hjälp nånstans ;)

Det här med att bli pappa är nånting som har fyllt mitt huvud mer eller mindre konstant sen i slutet på mars då det klassiska plusset uppenbarade sig (sen att det de facto inte alls var ett plus, utan två parallella streck spelar ju mindre roll). För det första så får man ju svar på frågan man ställt sig sen puberteten ungefär: My boys can swim! I don't shoot blanks! Ni får ursäkta att jag begagnade mig av engelska uttryck här, men dom är så klassiska och jag har alltid önskat mig själv att få yttra dom just vid detta tillfälle, sagt och gjort!
Sen undrar man ju självklart hur man kommer att vara som far åt en liten illbatting; sträng, snäll, ilsken, rättvis, totalt oförstående eller helt enkelt en bra pappa? Jag siktar på det sista, men vi får väl se om 20 år huruvida jag lyckades eller ej.

Vi har nu iaf kommit lite över halvvägs i graviditeten (vecka 22 f.n.), rutin-ultraljudet är avklarat och allt har sett bra ut hittills. Ultraljudet var f.ö. nog det häftigaste jag varit med om i mitt liv (so far). Att få se att det faktiskt bor en liten människa i sin flickvän var utomordentligt mäktigt. Den(vi kollade inte upp könet) lille låg och sög på tummen dessutom, kanske hur häftigt som helst!

Andra storheter som hänt är ju då självklart förlovningen!! Yes, det stämmer, jag är nu mera fästman åt min förtjusande underbara fästmö. En sen kväll i maj så låg vi i sängen och pratade då plötligt allt kändes helt perfekt och bra, varpå jag flög ur sängen och gick ner på knä bredvid min blivande fästmö och poppade frågan(lagom svengelskt?). Hon svarade ja och jag är världens lyckligaste man sen dess! =)
Vi ska gifta oss 1/5-10 om allt går som det är tänkt, förlovningen var 4/5-09, så vi håller oss inom årsgränsen t.o.m.!

Medans allt detta har hänt under våren så undrar jag faktiskt hur i helvete jag har haft tid att studera. Jag kan inte svara på den frågan, men måste dock konstatera att det gått, för poängen har trillat in, alla tentorna är avklarade(det blev en omtenta denna terminen också, men den fixades snabbt). Så nu har 3 terminer avklarats, dvs lika långt som när jag läste till tandläkare för 8 år sedan. Skillnaden är ju dock att jag nu tagit alla poängen och därmed får lov att börja på termin 4, hallelujah, det ser jag fram emot!
Nu kommer det att bli mycket spännande att se hur livet är som studerande småbarnsförälder, men jag är övertygad om att det kommer gå bra, jag har bara blivit mer motiverad att gå färdigt utbildningen så fort som möjligt.


På knarkarplanet så måste jag säga att jag fortfarande växer mig mer och mer distant till hela den perioden av mitt liv, och till den identiteten. Jag känner mig mer o mer som en normis för varje dag som går. Normisarna som jag så föraktade när jag var aktiv, föraktade dom för att jag var avundsjuk på dom, för att dom inte visste hur bra dom hade det, och hade mage att klaga på sina liv. Ifall jag hade träffat mitt nuvarande jag när jag var aktiv så hade jag förmodligen kräkts, men det om nånting måste väl bara visa att jag är på precis rätt väg!
Jag har bett folket på LARO att sänka min metadondos med 10mg, och känner väl nånstans i tankarna att det skulle vara grymt skönt att slippa vara bunden till metadonet för resten av livet. Men det känns lite bättre om det skulle vara så nu iaf, fick nämligen byta till Pharmadones metadon förra veckan, så nu slipper jag äntligen DnE osockrade kväljmedel. Jag tror faktiskt det är sockret som är den stora skillnaden, om DnE skulle sockra sitt skulle det säkert vara mycket enklare att få ner. Menmen, nu är det som det är, jag är nöjd och det är ju det som räknas om man är jag =)

Å revåar