Axeln - inte längre trasig, bara i vägen

Hej dagboken, idag har jag haft en sjuhelvetes knepig dag! Dagen började såsom dagarna börjat nu senaste veckorna, dvs helt perfekt; Mysande i sängen med nyinförskaffad flickvän(mer om detta nedan), skippande av föreläsningar och med ett idiotiskt fånigt leende inombords. Efter att ha hoppat över halva skoldagen så insåg jag väl till slut att om utbildningen ska bli klar nån gång så måste väl även skolan få ta upp lite tid, så efter en stadig lunch nere på stan så hoppade jag på bussen till universitetet och gick till 'lektion'.
Lektionen var egentligen en gruppövning där vi skulle identifiera spännande anatomiska strukturer på varandras kroppar (detta kan låta mer perverst än vad det egentligen är ;), och jag, mån om mina kamraters inlärning, ville självklart vara snäll och på min egen kropp demonstrera vart vena jugularis befinner sig (på halsen - Go for the jugular, någon?). Detta åstadkommer man enklast genom att antingen vara vältränad eller att vara duktig att skitnödigt hålla andan. Jag är inte vältränad (tyvärr får man väl nästan säga, fast bara nästan), därför fick jag demonstrera via route 2. Jag tog ett krampaktigt tag runt stolskanten och tog i. Därefter vaknar jag på golvet och undrar vad fan som står på. Varför ligger jag på golvet helt plötsligt? Låg inte jag och kollade på TV alldeles nyss? En klasskamrat skriker i korridoren utanför att nånting är fel på mig. Jag protesterar och låter alla veta att det minsann inte är några fel på mig! Samtidigt så har jag ingen aning om vad som försiggår. Blodet börjar plötsligt rinna ner för ansiktet i en riktigt ordentlig ström. Jag börjar så smått komma underfund med vad jag gjort - inte kollat på TV som jag först misstänkte - utan genomfört en osedvanligt korkad demonstration med följd att jag svimmat och slagit upp ett ordentligt fetjävla jack vid ögonbrynet. Läraren sprang in och såg lite uppjagad ut och skjutsade mig till akuten där jag sedan fick tillbringa den närmsta framtiden. 4½ timme förflöt som genom sirap, ohyggligt långtråkigt. En trafikolycka kom i vägen och jag måste skyldigt erkänna att jag först blev lite irriterad över detta faktum, men bara tills jag upptäckte de anhöriga till densamma. Dom såg inte glada ut alls och jag fick lite dåligt samvete över mina tidigare tankar. Well...som sagt, det var en knepig dag!

Flickvännen som jag flyktigt beskrev ovan är en osedvanligt underbar skapelse som enligt min kära mor är lite för ung för mig. Min ovanligt smarta syster är dock av den korrekta uppfattningen att lammkött är bäst, jag kunde inte hålla med mer än vad jag redan gör :D Min lilla prinsessa är förresten väl upplyst om mina tidigare mindre rumsrena livserfarenheter, så ingen får för sig att jag har storskrävlat om hur prydligt och städat jag levt. Hur jag haft den enorma turen vet jag inte, men jag tackar och tar emot!
Skolan har blivit lite lidande, men det har varit behövligt då jag nästan pluggat ihjäl mig på sistone. Jag har f.ö. fortfarande tagit alla poäng och har redan 'gainat access' till termin 4, vilket innebär att jag redan nu tagit mig längre än förra gången jag försökte mig på denna mastodontuppgift att bli tandläkare.

I knarkiga nyheter så kan jag väl först och främst tacka företaget Pharmadone som varit snälla nog(eller snarare affärssmarta nog) att börja tillverka apotekets metadonlösning så man alldeles snart kommer att slippa häva i sig rävgiftet som DnE håller på att sprida. Jag är tacksam över att återigen kunna ta medicin på morgonen utan att bli kräknödig och få gåshud så fort man sväljer ner den där klunken. På mottagningen här i stan så funkar ruljansen bra tror jag, åtminstone för mig och dom jag känner, i resten av sverige verkar patientövergrepp föregås till höger och vänster och jag är glad för att vara där jag är, på alla sätt och vis. De enda drogiga vibbarna i mitt liv just nu är möjligen abstinens från tungbrottning [cheesevarning] ;). Men i största allmänhet kan jag nog säga att jag känner mig nog mer normal nu än innan jag började knarka(fast fortfarande söp), och hela knarkarlivet känns fruktansvärt avlägset.

Axeln som jag i tidigare inlägg beklagat mig över är förhoppningsvis i bättre skick än nånsin. En trevlig kirurg jag träffade tog till kniven och uträttade mirakel - hoppas jag på iallafall. Jag har sedan en dag varit fri från mitellan (ett tungt ok som jag fick lov att bära i 4 gastkramande veckor fulla med vånda och demonisk svettlukt). Nu återstår bara 6 månaders sjukgymnastik och sen så kan jag på sedvanligt manér återgå till mitt jobb som fantomen.

Tatueringen av den feta jävla draken är också klar sedan många månader (jag har ju inte varit fullt så flitig i mitt bloggande som jag gärna inbillar mig själv ibland). Den blev blå och jävligt nice. Bild kommer kanske, även om jag blowar min cover så innihelvete då (fast det har jag nog redan gjort från första stund :P).

Nu så ska jag krypa ner i sängen och fortsätta med intensivt mysande och självklart lovar jag att skriva ett blogginlägg redan imorrn igen, eller kanske dagen efter det, eller veckan. Men det ska inte dröja 8-9 månader igen iaf, det är ett löfte!

Go kväll!