Den knarkande tandläkarn

Den knarkande förlovade tandläkarpappan!

2009-07-17T10:48:00.002+02:00

Jomenvisst serrö. Mitt liv tog sig en rejäl 180 graders svängning i vintras när jag blev tillsammans med min underbaring (som inte heter Berta). Redan från början så kändes allting extremt bra, men framförallt så kändes det extremt RÄTT. Efter nån vecka så tog vi följdaktligen beslutet att spara på jordens gummiresurser och se ifall inte vi kunde motverka den kommande bristen på arbetskraft i svea rike. Sverige kan skatta sig lyckligt, då det visade sig mäktigt fort att vi var väldigt kompatibla med varandra min flickvän och jag. Nu är det alltså beräknat att på min döde farfars 101-års dag så skall samma döda farfar bli farfars far ännu en gång, men vad viktigare är så ska jag bli pappa för första gången!!(om du inte hade räknat ut det innan jag skrev det i klartext här så bör du nog söka hjälp nånstans ;)

Det här med att bli pappa är nånting som har fyllt mitt huvud mer eller mindre konstant sen i slutet på mars då det klassiska plusset uppenbarade sig (sen att det de facto inte alls var ett plus, utan två parallella streck spelar ju mindre roll). För det första så får man ju svar på frågan man ställt sig sen puberteten ungefär: My boys can swim! I don't shoot blanks! Ni får ursäkta att jag begagnade mig av engelska uttryck här, men dom är så klassiska och jag har alltid önskat mig själv att få yttra dom just vid detta tillfälle, sagt och gjort!
Sen undrar man ju självklart hur man kommer att vara som far åt en liten illbatting; sträng, snäll, ilsken, rättvis, totalt oförstående eller helt enkelt en bra pappa? Jag siktar på det sista, men vi får väl se om 20 år huruvida jag lyckades eller ej.

Vi har nu iaf kommit lite över halvvägs i graviditeten (vecka 22 f.n.), rutin-ultraljudet är avklarat och allt har sett bra ut hittills. Ultraljudet var f.ö. nog det häftigaste jag varit med om i mitt liv (so far). Att få se att det faktiskt bor en liten människa i sin flickvän var utomordentligt mäktigt. Den(vi kollade inte upp könet) lille låg och sög på tummen dessutom, kanske hur häftigt som helst!

Andra storheter som hänt är ju då självklart förlovningen!! Yes, det stämmer, jag är nu mera fästman åt min förtjusande underbara fästmö. En sen kväll i maj så låg vi i sängen och pratade då plötligt allt kändes helt perfekt och bra, varpå jag flög ur sängen och gick ner på knä bredvid min blivande fästmö och poppade frågan(lagom svengelskt?). Hon svarade ja och jag är världens lyckligaste man sen dess! =)
Vi ska gifta oss 1/5-10 om allt går som det är tänkt, förlovningen var 4/5-09, så vi håller oss inom årsgränsen t.o.m.!

Medans allt detta har hänt under våren så undrar jag faktiskt hur i helvete jag har haft tid att studera. Jag kan inte svara på den frågan, men måste dock konstatera att det gått, för poängen har trillat in, alla tentorna är avklarade(det blev en omtenta denna terminen också, men den fixades snabbt). Så nu har 3 terminer avklarats, dvs lika långt som när jag läste till tandläkare för 8 år sedan. Skillnaden är ju dock att jag nu tagit alla poängen och därmed får lov att börja på termin 4, hallelujah, det ser jag fram emot!
Nu kommer det att bli mycket spännande att se hur livet är som studerande småbarnsförälder, men jag är övertygad om att det kommer gå bra, jag har bara blivit mer motiverad att gå färdigt utbildningen så fort som möjligt.

På knarkarplanet så måste jag säga att jag fortfarande växer mig mer och mer distant till hela den perioden av mitt liv, och till den identiteten. Jag känner mig mer o mer som en normis för varje dag som går. Normisarna som jag så föraktade när jag var aktiv, föraktade dom för att jag var avundsjuk på dom, för att dom inte visste hur bra dom hade det, och hade mage att klaga på sina liv. Ifall jag hade träffat mitt nuvarande jag när jag var aktiv så hade jag förmodligen kräkts, men det om nånting måste väl bara visa att jag är på precis rätt väg!
Jag har bett folket på LARO att sänka min metadondos med 10mg, och känner väl nånstans i tankarna att det skulle vara grymt skönt att slippa vara bunden till metadonet för resten av livet. Men det känns lite bättre om det skulle vara så nu iaf, fick nämligen byta till Pharmadones metadon förra veckan, så nu slipper jag äntligen DnE osockrade kväljmedel. Jag tror faktiskt det är sockret som är den stora skillnaden, om DnE skulle sockra sitt skulle det säkert vara mycket enklare att få ner. Menmen, nu är det som det är, jag är nöjd och det är ju det som räknas om man är jag =)

Å revåar

Axeln - inte längre trasig, bara i vägen

2009-02-26T23:39:00.003+01:00

Hej dagboken, idag har jag haft en sjuhelvetes knepig dag! Dagen började såsom dagarna börjat nu senaste veckorna, dvs helt perfekt; Mysande i sängen med nyinförskaffad flickvän(mer om detta nedan), skippande av föreläsningar och med ett idiotiskt fånigt leende inombords. Efter att ha hoppat över halva skoldagen så insåg jag väl till slut att om utbildningen ska bli klar nån gång så måste väl även skolan få ta upp lite tid, så efter en stadig lunch nere på stan så hoppade jag på bussen till universitetet och gick till 'lektion'.
Lektionen var egentligen en gruppövning där vi skulle identifiera spännande anatomiska strukturer på varandras kroppar (detta kan låta mer perverst än vad det egentligen är ;), och jag, mån om mina kamraters inlärning, ville självklart vara snäll och på min egen kropp demonstrera vart vena jugularis befinner sig (på halsen - Go for the jugular, någon?). Detta åstadkommer man enklast genom att antingen vara vältränad eller att vara duktig att skitnödigt hålla andan. Jag är inte vältränad (tyvärr får man väl nästan säga, fast bara nästan), därför fick jag demonstrera via route 2. Jag tog ett krampaktigt tag runt stolskanten och tog i. Därefter vaknar jag på golvet och undrar vad fan som står på. Varför ligger jag på golvet helt plötsligt? Låg inte jag och kollade på TV alldeles nyss? En klasskamrat skriker i korridoren utanför att nånting är fel på mig. Jag protesterar och låter alla veta att det minsann inte är några fel på mig! Samtidigt så har jag ingen aning om vad som försiggår. Blodet börjar plötsligt rinna ner för ansiktet i en riktigt ordentlig ström. Jag börjar så smått komma underfund med vad jag gjort - inte kollat på TV som jag först misstänkte - utan genomfört en osedvanligt korkad demonstration med följd att jag svimmat och slagit upp ett ordentligt fetjävla jack vid ögonbrynet. Läraren sprang in och såg lite uppjagad ut och skjutsade mig till akuten där jag sedan fick tillbringa den närmsta framtiden. 4½ timme förflöt som genom sirap, ohyggligt långtråkigt. En trafikolycka kom i vägen och jag måste skyldigt erkänna att jag först blev lite irriterad över detta faktum, men bara tills jag upptäckte de anhöriga till densamma. Dom såg inte glada ut alls och jag fick lite dåligt samvete över mina tidigare tankar. Well...som sagt, det var en knepig dag!

Flickvännen som jag flyktigt beskrev ovan är en osedvanligt underbar skapelse som enligt min kära mor är lite för ung för mig. Min ovanligt smarta syster är dock av den korrekta uppfattningen att lammkött är bäst, jag kunde inte hålla med mer än vad jag redan gör :D Min lilla prinsessa är förresten väl upplyst om mina tidigare mindre rumsrena livserfarenheter, så ingen får för sig att jag har storskrävlat om hur prydligt och städat jag levt. Hur jag haft den enorma turen vet jag inte, men jag tackar och tar emot!
Skolan har blivit lite lidande, men det har varit behövligt då jag nästan pluggat ihjäl mig på sistone. Jag har f.ö. fortfarande tagit alla poäng och har redan 'gainat access' till termin 4, vilket innebär att jag redan nu tagit mig längre än förra gången jag försökte mig på denna mastodontuppgift att bli tandläkare.

I knarkiga nyheter så kan jag väl först och främst tacka företaget Pharmadone som varit snälla nog(eller snarare affärssmarta nog) att börja tillverka apotekets metadonlösning så man alldeles snart kommer att slippa häva i sig rävgiftet som DnE håller på att sprida. Jag är tacksam över att återigen kunna ta medicin på morgonen utan att bli kräknödig och få gåshud så fort man sväljer ner den där klunken. På mottagningen här i stan så funkar ruljansen bra tror jag, åtminstone för mig och dom jag känner, i resten av sverige verkar patientövergrepp föregås till höger och vänster och jag är glad för att vara där jag är, på alla sätt och vis. De enda drogiga vibbarna i mitt liv just nu är möjligen abstinens från tungbrottning [cheesevarning] ;). Men i största allmänhet kan jag nog säga att jag känner mig nog mer normal nu än innan jag började knarka(fast fortfarande söp), och hela knarkarlivet känns fruktansvärt avlägset.

Axeln som jag i tidigare inlägg beklagat mig över är förhoppningsvis i bättre skick än nånsin. En trevlig kirurg jag träffade tog till kniven och uträttade mirakel - hoppas jag på iallafall. Jag har sedan en dag varit fri från mitellan (ett tungt ok som jag fick lov att bära i 4 gastkramande veckor fulla med vånda och demonisk svettlukt). Nu återstår bara 6 månaders sjukgymnastik och sen så kan jag på sedvanligt manér återgå till mitt jobb som fantomen.

Tatueringen av den feta jävla draken är också klar sedan många månader (jag har ju inte varit fullt så flitig i mitt bloggande som jag gärna inbillar mig själv ibland). Den blev blå och jävligt nice. Bild kommer kanske, även om jag blowar min cover så innihelvete då (fast det har jag nog redan gjort från första stund :P).

Nu så ska jag krypa ner i sängen och fortsätta med intensivt mysande och självklart lovar jag att skriva ett blogginlägg redan imorrn igen, eller kanske dagen efter det, eller veckan. Men det ska inte dröja 8-9 månader igen iaf, det är ett löfte!

Go kväll!

Trasig i axeln men jag gillar ändå läget

2008-07-12T15:47:00.002+02:00

Japp, då har det gått ytterligare ett kvartal sen jag bloggade sist, det här är ju nästan löjligt! Nu under sommarn har jag ju inte ens skolan att skylla på, så jag får ta den andra ursäkten; Det händer så lite i mitt liv och i min hjärna så det är helt enkelt materialbrist! Så om någon kommer in hit lite då och då i hopp om att jag ska ha skribblat ner något får jag helt enkelt be om ursäkt!

Fast värt att nämna är ju iallafall att hela första terminen har gått galant, alla poäng tagna, ingenting som måste kompletteras, utan allt är klart! En helt otroligt befriande känsla måste jag säga, och efter 5 tidigare år på universitetet så är det skönt att ÄNTLIGEN ha åstadkommit ett studieresultat man slipper ljuga om =)

Jag gick på infektionsmottagningen och gjorde en nio-månaderskontroll för hepatitC-behandlingen, och fick efter 3 veckor ett positivt svar (positivt som i BRA då, inte positivt som i HIV-positiv), fortfarande hittas inga virus med PCR, så det börjar verkligen se ut som jag har lyckats bli botad. Nästa (och sista) kontrollen skulle komma om ytterligare 9 månader, och om allt fortfarande ser bra ut då så ska jag dansa polka och mazurka hela natten, för då blir jag officiellt friskförklarad från hepatiten =)

Har förresten varit och dragit ut en tand också, jag vet inte om jag berättat det tidigare, men jag är livrädd för just tandextraktioner ironiskt nog, då jag ska bli tandläkare. Måste dock säga att denna händelse har dämpat min rädsla bitvis. Fick lite lugnande innan och sen gick det faktiskt rätt så fort att få ut tanden. Detta var en visdomstand i överkäken (1-8 t.o.m.), men för underkäken bävar jag fortfarande, för mina rötter är lite snedställda och tanden måste ev. klyvas för att den ska komma ut, och kanske måste även lite ben tas bort runt den också, så jag hoppas jag slipper det ehhe.
Andra tandläkarbehandlingar tycker jag är lugna som bara den, vet inte varför jag just är rädd för att dra ut tänder, menmen, rädslor har ju en tendens att vara irrationella!

Annars längtar jag nästan med att få komma igång med skolan igen, har trivts så ruggigt bra under terminen som gått! Vill börja borra nångång bara =)
Ska eventuellt fara ner till den årliga internationella tandläkarmässan som i år ska hållas i Stockholm, det skulle vara svinaktigt kul tror jag, så jag hoppas att allt går att ordna, eftersom jag inte reser bort nånting nu under sommarn kan jag väl göra det över en helg i september istället! Tror inte vi har några tentor eller nåt i vägen då heller, det är alldeles för tidigt in på terminen.

Axeln ja förresten, den hoppade ur led när jag låg o sov förra veckan. Vaknade kl 4 på morgonen och då låg den ur led. Bara 2 veckor innan så hoppade den ur på jobbet också, men när det hände nu så gjorde det bra mycket mer ont efter att jag reponerat den. Tror att det var 5e eller 6e gången som den hoppat ur led nu sen i höstas. Så jag har fått en remiss skriven till en axelspecialist och vi får väl se om jag ska behöva operera eller inte. Hoppas inte, för min tatuering ligger definitivt i farozonen då :\

Tatueringen håller dessutom på att bli klar, den ska bara färgläggas klart(nedre halvan är ofärgad än då länge), sen ska jag gå med linne året om så jag kan få visa upp den hehe...näe, men jag ska iallafall lägga upp ett kort här i bloggen =)

Ska avsluta nu, för jag har på känn att om jag fortsätter nu så blir det bara ordbajsande, och det vill ju ingen uppleva. Ska ta mig ett närande mål med vitt bröd och hallonkräm istället.
Hej!

Stigmata

2008-04-27T15:08:00.002+02:00

Goddagens!
Har just läst en artikelreview som belyser stigmatisering av metadonpatienter. I stora drag handlar det om diskriminering och förtryck av individer enbart pga deras status som metadonpatienter. Det är skrämmande läsning måste jag säga, även om jag själv har upplevt det väldigt lite. Huruvida det beror på att jag har tur med min omgivning eller om jag bara är korkad nog att inte fatta hur mobbad jag är vet man ju inte hehe. Artikeln är amerikansk och jag tror att detta fenomen är mer utspritt där, amerikas rykte som förtryckare och deras trångsynthet är ju världsberömd(inte alls fördomsfullt av mig hehe).
I artikeln beskrevs hur patienter blivit av med sina jobb enbart för att ha berättat för sin arbetsgivare att de var med i ett metadonprogram. Ett specifikt fall som jag fått berättat för mig på ett forum gick till ungefär såhär: X hade ett jobb som han misskötte mer och mer pga missbruk, X gick med i ett metadonprogram, X blir berömd av sin arbetsgivare för att ha blivit så produktiv och gör sitt jobb väl, X berättar varför (i.e. berättar om metadonprogrammet), X blir avskedad.
Såna grejer gör mig bara så in i helvete förbannad, för att inte tala om skiträdd. Ingenting säger ju att precis samma sak inte kan hända mig nångång, för det finns nog gott om trångsynta arbetsgivare runt om i världen.

Jag kan som sagt inte själv påstå mig ha utstått några större obehag. Två gånger har jag märkbart blivit sämre behandlad på apoteket när de upptäckt i sina datorer att jag stod på metadon, men mer än misstänksamma blickar, och i ett fall ett uttalande om: "Jag kommer inte att ge dig något metadon, det måste du hämta på psyket". Ett uttalande som tedde sig ytterst märkligt då det enda jag var där om var Lergigan - en medicin jag fick mot illamående.
Sen kan jag bli lite leds på folk som så fort de fått reda på att jag är metadonpatient ställer frågan: När ska du sluta med det då? Som att det var nåt fel med det och att jag nog egentligen inte var tillräckligt drogfri. Menmen, i 99 fall av 100 gällande det, så tror jag inte nån har nåt uppsåt direkt.

Mitt första tillfälle under tatuerarnålen är över förresten. Min drake är ca 50% klar, det som saknas är fjäll, mera skuggning och färg. Men jag är fruktansvärt nöjd över hur det ser ut så här långt. AJ vad ont det gjorde dock, jag måste erkänna att jag hade förväntat mig mindre smärta. Måste också erkänna att jag kände mig oerhört skamsen för allt gnäll som jag stötte ur mig. Menmen, den 9e maj så ska jag dit igen för att förhoppningsvis göra klart hela tatueringen, eventuellt skulle det krävas ett tredje besök, men det får vi se.

Skolan pinnar på, cellbiologin är förhoppningsvis avklarad. Tentan skrevs för 1½ vecka sen, det känns som jag har glömt bort åtminstone 50% av allt redan, men ffa så kändes det som att jag klarade tentan när jag gick därifrån. Förhoppningsvis så får vi tillbaka den nu till veckan, och förhoppningsvis så kommer jag inte att darra okontrollerat på underläppen efter att ha kontrollerat ifall jag är godkänd eller ej. Darra på underläppen hehe, om jag inte är godkänd kommer jag nog snarast att revertera till fosterstadie och kräva ett omgående blöjbyte. Så håll tummarna för mig, för det vore ingen vacker syn!
Just nu läser vi en kurs som heter Morfologi, som innefattar både Anatomi och Histologi. Det är både kul och intressant tycker jag, förutom en tenta så ska vi även ha ett mikroskoperingsprov, där vi ska kunna identifiera vilket organ vi tittar på enbart på hur det ser ut i mikroskopet, dvs genom vilka celler som finns där. Det är definitivt en utmaning, men jag tror inte det ska vara några större bekymmer, speciellt efter som jag tyckte att det var rätt kul att öva på det.

Död åt orättvisor!

Framtidsdrömmar och befläckat skinn

2008-03-21T19:27:00.004+01:00

Dagarna blir ljusare och ljusare och jag längtar så otroligt mycket efter att våren ska sätta igång på allvar. Men även om vintern nu fick för sig att starta sent och det i princip bara blivit kallare senaste månaden så är jag överväldigande positiv. Jag är fortfarande glad över att jag kom in på skolan, kanske inte bara för själva faktumet över att jag tagit mig in, utan mer för att jag på 2½ år kommit så långt som jag faktiskt gjort. Sen så har det ju faktiskt gått helt OK med själva pluggandet också; Jag har tagit första tentan, och nu i onsdags hade vi en dugga som också gick vägen. Jag kan inte på något sätt påstå att jag har briljerat, men jag är bara nöjd över att jag är godkänd. En framtida examen känns med andra ord som den är inom räckhåll(Bara 4 år och 10 månader kvar :P)

Och CSN!!! Jag har ju fan i mig fått studielånet beviljat!!! Det är nästan så att jag kan bli religiös hhehe, näe, men fan, det är inte utan att jag måste citera nån 12-stegs-raket; "...och sen kommer sidovinsterna". Med detta menas då att huvudvinsten är nykterheten själv och sidovinsterna är allt annat positivt som dyker upp i ens liv. Och även om jag har svårt för 12 stegs ideologin i mångt och mycket så stämmer fan detta. (Ska försöka tona ner mitt överdrivet positiva beteende nu, dels kan det nog vara störande för några, men är man för positiv åker man väl på en ordentlig näsbränna istället :P)

Tänkte också hälsa till emma och "bamseerik" som har lämnat sina tags i min gästbok/kommentarer, jag bistår er gärna med svar på alla tänkbara eventuella frågor ni kan ha, bara att fråga, men se till att lämna mail-adress så jag kan svara.
Du Emma verkar undra huruvida du vill ha Subutex eller metadon, måste då höra hur du mår på subutexet först och främst? Hur länge har du varit inställd på det? Jag stod ju på Subutex själv först i 13 månader innan jag bytte till metadon. Jag kommer ihåg att jag var väldigt nöjd i början(iaf efter ca 2 veckor, innan det kändes det nästan som man gick i en konstant abstinens), precis när man känner att man slagit sig fri från bojorna som all ev. kriminell aktivitet innebar för att skaffa sig nästa dos. Den friheten är guld. Efter ett tag så började jag dock få problem med drogsug, vilket så småningom mynnade ut i att jag blev inställd på metadon. Nu har jag inga problem med drogsug alls! Den enda "beefen" jag har med mettat(förutom att det är klurigt att göra långa resor med det) är svettningarna som jag har fått som biverkan.

Vilket babbel det där blev nu då, får be om ursäkt ifall jag skrivit allt detta i bloggen tidigare. Jag har haft alldeles för långt uppehåll med skrivandet den senaste tiden, så jag kommer ju knappt ihåg vad jag skrivit förut, men som sagt; Fråga gärna om ni undrar!

Justjafan! Jag har beställt en tid för en tatuering! =) Det blir en "japansk-stilad" drake på höger överarm. I färg! Ser fram emot det som fan, kommer självklart att lägga upp bild på den här när den har påbörjat sin existens!

Nu ska jag återgå till fåtöljen! Må väl!

Får ta och be om ursäkt...

2008-03-07T21:25:00.002+01:00

...det var ju aldrig min tanke att ha ett två månader långt uppehåll med bloggandet! Det hela började med att jag blev toknojig när jag insåg att någon från min möjligt blivande klass skulle kunna råka läsa denna blogg och identifiera mig. Började rensa grejer härifrån för att bli än mer incognito och sen slutade jag helt sonika att skriva!
Nu har dock saker utvecklat sig så att jag skiter fullständigt ifall nån skulle lyckas med konststycket att identifiera mig.

Måste väl iallafall nu först och främst berätta här att JAG KOM IN!!!!! Halleluuuuujah! Så jag kan numera faktiskt betitla mig som tandläkarstudent, och har dessutom lyckats bli godkänd på första tentan. Under insparken så avslöjade jag dessutom min bakgrund för några i klassen, ifall dom har vidarebefodrat det till någon vet jag icket, men det gör ingenting. Planen är väl att jag ska låta folk veta eftersom, när det känns lämpligt eller passande. När jag tidigare har splurtat ut det helt utan förvarning så har folk blivit lite tagna på sängen och knappt trott på det, så det får bli som det blir. Hehe, det visade sig förresten att en i klassen som jag berättade för hade varit och gluttat på denna blogg, dock utan att veta att vi hamnat i samma klass hehe =)

Vi håller för stunden på att läsa Cellbiologi och det är rätt tungt. Intressant, men inte utan att det blir lite för ingående och lite väl tungt. Den kommande tentan är iallafall ett gott skäl till pluggångest, den 16 april smäller det.

På metadonfronten så har det varit lite livat här nyligen. Uppemot 10 dödsfall rapporterades det om mellan november och februari, men nu så har det visat sig att metadon kanske har funnits med i bilden, men inte varit huvudkontributör till dödsorsaken. Blandmissbruk är nog boven, som i så många andra fall, skulle jag tro. Jag skrev t.o.m. ett mail till ett kommunalråd som skulle hålla i en utredning huruvida LARO-mottagningen misskött sina åttaganden eller ej, och berättade att jag gärna skulle ställa upp på frågor som utredarna skulle kunna tänkas ha. Inte ett knyst har jag fått till svar. Gubbjävel.

Om nån ifrån min klass skulle råka läsa detta förresten, jag är hickaren i klassen. :O

Nu lägger jag ner för idag, hade inte så jävla mycket att säga. Men jag kommer att återgå till att skriva minst en gång i veckan nu iallafall, jag hatar ju själv bloggare som aldrig uppdaterar, så jag får väl inte gärna vara en sådan jävel själv!

Najnaj, det ska jag aj.
Hejsvejs!

1:a reserv!!!

2008-01-08T11:22:00.000+01:00

Har genom inofficiella kanaler fått reda på att jag för stunden är 1a reserv till tandläkarprogrammet! Jag vet ju att man inte ska ropa hej förrän man över bäcken, men nu verkar det ju sannerligen som om gudarna har vänt sina leenden mot mig, jag var 6e reserv vid förra urvalet och nu 2 dagar innan 2a urvalet ser det alltså ut så här, så jag har ca en och en halv vecka på mig att utföra en välplanerad "hit" på nån som redan är antagen hhehe :D

Annars flyter det på ungefär som vanligt, packar ihop grejer på jobbet inför nerläggningen. Menmen...jag tänker för ovanlighetens skull inte skriva något mer idag, för jag kan fanimig inte tänka på något annat än möjligheten att kanske ta sig in på programmet.

Hej svejs!

Sprututbyte!

2008-01-03T11:53:00.001+01:00

Goddagens!
Vill be om ursäkt för mitt långa frånfälle från bloggandet, det beror till stor del av lathet, men även av en dislokerad axelled, julledigheten, Star Trek Voyager(pinsamt nog) samt Zelda: Phantom Hourglass som jag har lirat arslet av. Nåväl, dagens topic: Sprututbyte, ytterligare en hjärtefråga för mig. Läste i dagens expressen denna artikel. Den beskriver hur antalet nya HIV-smittade personer i Sverige dubblerats från förra året, en ny virusstam med ursprung från Finland har letat sig hit och sprider panik, död och ångest bland sprutnarkomaner i Stockholm. I Malmö är det dock lugna gatan eftersom dom där har ett väl etablerat sprututbytesprogram som hållit igång i lite mer än 20 år. I Stockholm är dock frågan en s.k. HET POTATIS(!!) där RNS, FMN och dylika organisationer förvillat politikerna med falska och missvisande rapporter som hävdar att sprututbyte inte hindrar smittspridning. Jag hoppas sanerligen politikerna i Stockholm kvävs på sitt kaffe när dom läser denna artikeln och slutligen får svart på vitt hur det ligger till med sprututbytets funktionalitet i samhället. Eller kanske inte kvävs, men nästan iallafall, precis så mycket att dom sedan sparkar igång den politiska apparaten så den kan producera ett vettigt beslut!

Innan nyår skriftade jag ju lite om min kommande internationella stardom som är på gång. Till min enorma förvåning är det ju dock bara lokalnyheterna som producerar och sänder inslaget. Woe is me! Haha, dock så är jag ju incognito så det spelar ju kanske mindre roll :D Jag lyckas iallafall stamma, mumla och hitta på nya ord under inslagets gång(om dom inte redigerat bort sånt, man kan ju alltid hoppas =). Men jag tror även att jag nånstans lyckade få något vettigt ur mig och kanske lär nån norrlänning att Subutex och Metadon sannerligen är mer medicin än drog!

Mitt vara eller icke vara på tdlk-utbildningen hänger fortfarande i luften, nu är det blott en vecka kvar tills jag förhoppningsvis kan avrätta smörflugorna(fjärilarna)(hahha, osannolikt roligt nästan) i magen. Om det då skulle visa sig att jag fortfarande är reserv(vilket egentligen är ganska troligt) så får jag det stora nöjet att fortsätta leva utan fast mark under fossingarna. Dock har jag ju anställning om det skulle visa sig att jag inte kommer in, dock vet jag inte vart, ska försöka hitta en käkkirurg som vill ha en brilljant assistent gratis i ett år, det borde ju inte vara omöjligt.

Näe gott folk, nu ska jag återgå till arbetet, montera ner bokhyllor står på tur...mycket spännande indeed!

Mors!

Självömkan

2007-12-12T11:22:00.000+01:00

I mitt förra liv, det för minus två år sen alltså, där var jag en certifierad mästare i självömkan. Jag kunde liksom tycka synd om mig själv i varenda situation jag befann mig i och jag föraktade alla "normisar", dvs normala människor, över att deras liv - i mitt tycke - var så jävla problemfria i jämförelse med mitt eget. När jag nu är på andra sidan(mer eller mindre) och tänker tillbaka så får man ju skämmas litegrann(men bara lite hehe), för även om jag in truth hade en grymt jobbig period under ett flertal år så kan jag iallafall äntligen se att min situation bleknar i jämförelse med många "normisars". Case in point, gå in till VendettanBettans blogg här till höger och läs om hennes situation. Och, för att använda en ruskigt utsliten term, barnen i Afrika, hur jävligt har inte dom det. Okej, i sanning så är situationerna nästan inte på nåt sätt jämförbara bortsett från hur hopplöst livet nog känts.
Inte heller kan jag säga att jag har slutat tycka synd om mig själv, långt ifrån det hehe, men jag har bättrat mig något oerhört och inser idag hur bra jag har det(most of the time iallafall).

Förresten, om nån jävel stör sig på att jag slänger in engelska lite här och där så bryr jag mig inte. Det är ingen som har klagat än, men jag vet att det kommer att komma hehe, efter allt supande och hjärncellsbortfall så kommer helt enkelt engelska termer enklare för mig ibland, och om dom passar så kör jag bara på! :P =)

Har genomgått den näst sista terapin idag, och my god vad jag hatar Freud, även om min terapeut har en del ljusa stunder. Men att jag undermedvetet trånar efter att suga på mammas bröst, det tar tammefan priset. Inte bara att jag slutar med terapin, mitt fall avslutas även hos socialmyndigheterna, så man kan nästan kalla mig normal igen! Hallelujah!
Nu slutade mina synapser att avfyras, så jag får väl avsluta med det. Baj baj!

Judgement!

2007-12-11T09:47:00.000+01:00

Så igår kom äntligen det efterlängtade beskedet från VHS, dock var det inte det trevliga: "Grattis din jävel, du är antagen.", utan "Hahahaaa, du kom inte in, naaa-na-naaa-na-naaaa-na.". 6e reserv löd domen, och det var i högskoleprovets urvalsgrupp, så vilken chans jag egentligen har vet jag verkligen inte, men jag tror inte att det är nån stor. Menmen, man vet ju aldrig, det dryga är att jag nu måste pinas och lida i en månad till innan Antagningsbesked Nr. 2 kommer där i början av Januari. *suck*. Jaja, nu kanske jag får chansen att pröva på billackering istället, vilket iofs skulle kunna vara kul, men det faller ju ur min interna planering och det suger ju, som alla vet, kamelpung!

Fick just en förfrågan om en substans som heter Naltrexon (ingår i en medicin som heter Revia). Så då kan jag ju passa på att upplysa alla mina 3 läsare om denna ondskefulla medicin...eller snarare substans. Naltrexon är en opiatantagonist, till skillnad från alla verksamma smärtstillande opiater som är opiatagonister. Agonister är substanser som binder till receptorer i hjärnan och utövar en stimulerande effekt medan antagonister binder till samma receptorer och blockerar alla former av stimulans. I opiaternas fall så innebär det följande: Agonisterna utövar rogivande och smärtstillande effekter(bl.a.) och antagonisterna, när dom är på plats, hindrar agonister från att binda sig. Så när man har Naltrexon i systemet så kan man i princip sitta och dunka i sig massiva doser heroin utan att de händer ett skit.

Detta kan låta som en underbar medicin och folk kan undra varför inte missbrukare tvångsmatas med den....allow me to explain....Då naltrexon sitter på plats på receptorerna och chillar så motar det inte bara bort exogena opiater som heroin och morfin, utan även det kroppsegna endorfinet sätts helt ur spel. Detta får till följd att kroppens belöningssystem slutar fungera och det innebär så småningom en total oförmåga att känna glädje. Tillvaron blir extremt mörk och man tar oundvikligen livet av sig. Den sista meningen hittade jag självklart på, men man blir sannolikt väldigt deprimerad och det finns flera självmord kopplade till dessa effekter. I USA där man korkat nog använder sig av en livsfarlig metod kallad UROD(Ultra Rapid Opiate Detox) (som dessutom kostar mellan 10-15000 USD...insane) så brukar man operera in Naltrexonimplantat som utsöndrar lite i taget under 6(eller var det 3) månaders tid. När då depressionen har satt in har många helt sonika satt sig ner med en kniv och börjat karva det ur sig för att dom mår så jävla dåligt. Att börja tvångmata missbrukare med detta preparat är därför inget annat än ett brott mot mänskliga rättigheter, tyvärr så brukar ju missbrukare dock sättas lite utanför resten av mänskligheten och behandlas som en separat grupp. Nåväl, jag vet inte av någon som tvångsmatas med detta än, men det är ett definitivt möjligt framtidsscenario. I Skottland t.ex. har jag för mig att dom är väldigt pigga på detta, där tycker dom ju iofs att en 3-årig metadonbehandling helt utan återfall är en misslyckad behandling om man inte under denna tid hunnit trappa ut metadonet också(medans resten av världen(for the most part) har accepterat att metadon troligtvis behövs resten av livet).

Jaha, nu har jag lyckats elda upp mig själv lite igen, jävla orättvisor! Jag hoppas nån lärt sig nåt nytt nu iallafall och kanske t.o.m har en nyfunnen positiv åsikt om riktiga substitutionsbehandlingar med Subutex el. Metadon! Ajöken!

Hallelujah!

2007-12-06T14:58:00.001+01:00

Ett lass med stenar har fallit från mitt bröst, jag har kommit ur dimman och in i ljuset, framför mig ligger en värld fylld med möjligheter och Jesus har återuppstått! Hallelujah, jag har funnit Jesus! Hahahaaaaaaahahhaha....nädå, men jag har en nyfunnen dyrkan till Socialstyrelsen dock. Jag har fått reda på att mina möjligheter till att bli läkare inte är begränsade pga mitt tidigare leverne. Så länge jag inte har ett pågående missbruk såg dom inga som helst hinder för mig att få en läkarlicens.
Min alldeles förträffliga läkare hade kontaktat 3 professorer i medicinsk etik, en etisk kommité bestående av lekmän, några kollegor samt Socialstyrelsen och hade presenterat alla med ett scenario och en tillhörande enkät. Bortsett från att det är teoretiskt möjligt så fick jag ett gäng frågor och teoretiska sociala situationer som jag bör beakta innan jag tar ett slutligt beslut om mitt vara eller icke vara som läkare. Hur ska jag förhålla mig till kollegor? Vilken grad av öppenhet ska man ha? Dessutom så varnade han mig då allmänheten på det stora hela är en klump fördömande idioter med svåraartade tendenser att "tycka" det ena och andra om saker.

Åååh...nu börjar ilskan bubbla lite lätt i mig igen. Jag har svårt att förstå hur svensson tänker, vill dom att man ska sluta knarka och "bli som folk" eller vill dom bara att man ska gå och dö? En moderat i min hemkommun är ett praktpucko som verkligen vill begränsa levanderätten i synnerhet för Subutex/Metadonpatienter. Det senaste han vill är att dra in körkortet för alla substitutionspatienter.
Hans resonemang går någonting i stil med: -"Subutex missbrukas, alltså är Subutex en drog, alltså blir det drograttfylla om man kör med Subutex i kroppen. Dom som inte har det på recept straffas ju, varför skulle de som får det lagligt behandlas annorlunda?". Jävla idiot säger jag bara, om han hade orkat läsa på om medicinen hade han fort insett att hans uttalanden bara är ett uttryck för hans egen ignorans. Dessvärre är denna ignorans det politiskt korrekta sättet att se saker på, så han får säkert några ytterligare idioter med sig på sin häxjakt. Bubbel bubbel...

Har nu andats djupt i en minut och min absolut råhäftiga ilske-ven har slutat bulta ondskefullt i pannan. Den är f.ö. bättre än vilket evil eye som helst, grymt mycket brutalare med en ven som plötsligt poppar ut i pannan och öppet skyltar med ilskan Hohahaaah! Har förresten blivit uppsagd från jobbet(inte pga bristande arbetsförmåga heller, utan ett ekonomiskt åtdragande av svångremmen är orsaken), men jag hänger inte precis läpp för detta eftersom jag ändå ska sluta för att plugga! Så nu har jag 11 arbetsdagar kvar, följt av 1 månads semester att ta ut, så jag kommer att få lön ända till slutet på februari! Ledig blir jag ju dock bara till mitten på januari, men eftersom jag längtar så grymt efter att få börja skolan så spelar inte det någon roll :D

Just ja...måste också bara säga att min läkare(shysst som han är) sa åt mig att vilken väg jag än kan tänkas komma att välja(läkare, tandläkare eller....ööh...plåtslagare?) så har jag hans fulla stöd. Och under de 40 år som metadonbehandlingar har funnits i Sverige så har Socialstyrelsen endast fått EN liknande förfrågan, dvs metadonpatient som läkare. Han misslyckades dessutom, så ifall jag spelar mina kort rätt så blir jag den första. Det vore rätt grymt måste jag säga(typ...fan va bäst jag är egentligen. Fast sånt kan man ju inte säga högt;)

Peace!!!

Hollywood here I come!

2007-11-30T11:52:00.001+01:00

Nu är det bekräftat, jag kommer att bli tv-kändis! Visserligen helt och hållet incognito med skuggat ansikte och så, men inte desto mindre älskad och dyrkad för det! :D Hehe, näe men helt seriöst så är jag väldigt glad för att få ge Subutex- och Metadonbehandlingar en röst och försöka få the un-believers att TRO på den gudomliga uppenbarelse som är Subadonia, goddess of substitutionsbehandlingar! Dessutom att ge alla tröstlösa föräldrar lite hopp om att det faktiskt går att få ett brutalt heroinberoende under kontroll, även om fullständig bot är svårt!

TV4 kontaktade iallafall mig för en stund sen och nästa vecka eller nåt så ska projektet dras igång. Som jag förstår det så är det en serie program som handlar om narkotika och tydligen ska inriktas mot föräldrar och låta dom veta hur man ska kunna upptäcka ett missbruk i tid, men även då att inge lite hopp om att förbättringar är möjliga. Jag ska försöka spotta ur mig mina åsikter om sveriges narkotikapolitik, men det som dom egentligen vill ha av mig(som jag förstår det iallafall) är "min historia" men jag hoppas på att dom ger mig lite svängrum ;)

Nu är det max 2 veckor kvar till jag får det första intagningsbeskedet till skolan! Jag nästan studsar omkring i min stol av förväntan, statistiken jag har sett säger såhär: Från 1998 ända fram tills förra intaget så var lägsta intag i högskoleprovskategorin 1.6, dvs hade jag sökt vilken gång som helst av dom hade jag kommit in, så om det inte plötsligt blir svårare att komma in så är saken BEEF! Happy happy joy joy! MEN! Jag skrev ju nedan om etiska kommitén, och jag har fått höra inofficiella viskningar om att iallafall läkarprogrammet är off-limits för f.d. narkomaner pga att man har ett receptblock men tandläkare ska vara ok. Jag ställer mig dock tvivlande till denna slutsats då även tandläkare har möjlighet att skriva ut narkotiska preparat även om det är i en väldigt begränsad omfattning. Ifall det nu skulle visa sig att jag inte skulle kunna få licens vare sig som läkare eller tandläkare pga mitt förflutna så kommer jag att 1: Skrika högt som fan 2: Fight the establishment utav RANG! 3: Sakligt argumentera för min ska och få ett sådant korkat beslut OVERTHROWN! Jag skulle ju gärna utsätta mig för regelbundna urinprover för att få praktisera läkaryrket. Dessutom tycker jag det låter mäktigt skumt att en dömd mördare kan få sin licens men inte en narkoman som varit nykter i 8 år(vilket jag skulle ha varit innan jag ens skulle komma upp till AT-nivå om jag nu ens kommer in hehe). Jaja, nu gick jag ju händelserna en bra bit i förväg, jag har inte ens hört officiellt vad kommitén kommit fram till eller vilka bestämmelser som egentligen finns, och det är långt ifrån säkert att jag ens skulle komma in på lälarprogrammet. Lastly så är jag väldigt nöjd bara jag får vara tandis och fräsa ur gaddar med tryckluftsborrar :D

Höpp å skit!

Att hänga ut sig i TV eller inte?

2007-11-29T09:46:00.000+01:00

My god, mitt närstående genombrott till international stardom är nära, jag har blivit tillfrågad att eventuellt ställa upp som intervjuobjekt i min egenskap av ex-pundare och metadonpatient på ett program på TV4 som tydligen vill bilda opinion i substitutionsmedicineringsfrågan. Jag skuttade av glädje i några sekunder innan jag insåg att jag måste tapetsera det svenska folkhemmet med mitt ansikte och en liten text under där det står "Han som inte heter Bertil, ex-pundare och metadonpatient". Det går ju inte så jävla bra att vara incognito på tandläkarprogrammet när TV sänder såna program heller hehe...fan då! Jag vill ju verkligen ställa upp dock, dels för att kasta skit på motståndare till behandlingen, dels för att spräcka vanliga myter om medicinen och slutligen bara för att visa folk att det är en fungerande behandling som INTE förvandlar folk till känslokalla zombies!

Min kära bubbla står förresten i garaget helt naken nu, har påbörjat skönhetsoperationerna, för stunden repareras en del rost, självklart hittar jag nya rostgömmor hela tiden, iofs svårt att undkomma rost på en 35 år gammal bil, men jag lär mig iallafall svetsa, något som är både kul och manligt minsann hehe ;) Längtar bara tills jag får slänga på ny lack, det lutar för tillfället åt blodröd candy med små flakes, vad det slutligen blir vettefan.

Träffade förresten en bekant igår som jag pundat lite med, han berättade att nån kompis till han mer eller mindre lurat sig in i ett subutexprogram nånstans här i landet. Hur det gått till eller om det ens är sant vet jag inte, men tanken på att det finns myglare i programmen gör mig lite lätt förbannad. Det är exakt sånt som förstör anseendet för hela behandlingen i allmänhetens ögon, damn them all to hell!

Jajja, måste väl återgå till jobbet ett tag, kan ju iofs vara bra att för en gångs skull INTE göra ett monsterinlägg =)

PEACE!

Massvis med skäl till att undvika en långvarig romans med opiaterna

2007-11-22T10:51:00.000+01:00

Att ta steget till att börja använda droger känns för många [som inte själv gjort det] som världens lättaste grej att undvika. För mig kändes det som världens självklaraste grej i depressionens mörkaste timme. På ett sätt är jag glad över att jag började använda lättare opiater som antidepp-medicin, då jag är rätt säker på att jag inte varit i livet annars; MEN...att min kontrollerade användning spann ur kontroll och ett avancerat opiatmissbruk växte fram ångrar jag oändligt mycket och kommer nog alltid att göra.
I berättelsen nedan så låter det nog ganska förfärligt för många, men på ett sätt var det mitt livs lyckligaste tid, ett inflammerat uttalande, jag vet, men inte desto mindre sant för det. Det finns ju liksom en orsak till att människor världen över knarkar vidare. Mitt mående var på topp och jag var verkligen förälskad i opiaterna, med dom i mitt liv fanns varken utrymme eller lust till kvinnor. Men den rena förälskelsen perverterades till hatkärlek så snart konsekvenserna av mitt brukande och mina handlingar började visa sig.

En av de tidigaste konsekvenserna var isolering från mina närmaste vänner, som missbrukare så investerar man mycket tid och arbete till att dölja sina förkastliga förehavanden så att man kan fortsätta utan att nån stör. Än idag efter 2 års nykterhet så har jag inte kunnat reparera klyftan mellan mig och mina vänner som uppstod i början av mitt missbruk. Dom försökte ju verkligen nå mig i början, ringde ofta och försökte umgås med mig. Jag förkastade deras försök för att knarka vidare och mycket snart så var det ju ingen som orkade bry sig om att försöka nåmer. Bra, tyckte jag då, eftersom jag då kunde knarka ostört. Nu är det ju verkligen upp till mig att reparera våra relationer, så det är nånting som arbetas på.

En annan väldigt märkbar konsekvens som också yttrar sig mycket tidigt, iallafall efter man börjat injecera, det är den ständiga ekonomiska krisen man befinner sig i. När man hållit på med IV-missbruk ett tag så kostar det minst 400kr om dagen bara för att hålla sig "frisk", men hade man möjlighet så pumpade man gärna i sig heroin för 3000+kr på en dag. Att detta är fullkomligt ohållbart ekonomiskt såtillvida man inte är miljonär förstår ju vem som helst, det hindrar dock inte en opiatmissbrukare! Opiaternas avtändning är en brilljant motiverare till att göra vad som helst, så konsekvensen PANK leder till konsekvensen KRIMINELL också. Har snattat rätt så friskt, lyckades dock hålla mig ifrån att åka dit för detta. Men det är riktigt jävla misärfyllt att spendera varenda korvöre på droger och snatta snickers till käk liksom.

Trubbel med rättvisan, det kommer ju som ett brev på posten när man knarkar. Visst, jag skrev ju alldeles just att jag klarade mig från att åka dit för snatterierna, dock så är ju dels knarkandet i sig olagligt, men det jag verkligen åkt dit på var en medicinstöld. 10st 1ml ampuller med morfin gav mig en dom för narkotikabrott och *fanfar* grov stöld. Detta är iofs obegripligt för mig ännu. Det monetära värdet på morfinet ifråga var ca 150-200kr, något som inte ens berättigar ett åtal för vanlig stöld, än mindre GROV stöld. Visst, iom att det var narkotika jag stal så kunde jag köpa att dom trissade upp det till stöld regular, men som det blev; stöld premium, grov stöld, fucking grand larceny - helt insane. Dock var det ju min första dom så jag slapp ju fängelse, fick övervakning ett år, men det är en jävla sak att ha i registret att ha blivit dömd för ett grovt brott nu när man försöker ordna upp livet. Jag vet, jag får skylla mig själv, men här tycker jag bara att brottet inte står i proportion till brottsrubriceringen. Jag hoppas att min poäng kommer across här kids; Börja inte knarka! Knark är bajs, om än ett bajs som ger en väldigt skön stund(vilket iofs vanligt bajs också kan göra, fråga bara nån som är riktigt skitnödig. /*Sorry för den multipla bortdribblingen av tråden*/ ). Nåväl, vidare mot nya höjder och skitigare konsekvenser...

En vacker dag så står man där med en påse, säg att man har ett gram. Man är så jävla nöjd att man sprängs samtidigt som man är så sjuk av avtändning att man nästan spyr och skiter på sig. Man vill skjuta i sig grejerna och det pronto. Då slår det en att man slängt sin sista kanyl efter man använt den för 50e gången och den mer liknar en 2-tums spik än nånting annat. Inga nya kanyler i sikte så långt ögat når heller, jag lovar, det är ett väldigt enkelt beslut att låna en kanyl av en kompis i ett sånt tillfälle. Så gjorde såklart även jag, och jag t.o.m visste att killen jag lånade av hade Hepatit C. Dock så "visste" jag också att viruset dog om man kokade kanylen i 10 minuter. Olyckligt nog visste inte viruset själv om detta och infekterade mig ändå, sicken skurk eh?
Hepatit C är en trevligt otrevlig virussjukdom som fuckar upp ens lever. Efter att ha släpat runt på viruset i 10-15 år så är chansen grymt stor att man utvecklar skrumplever eller levercancer. Jag har en kompis som dog i våras i skrumplever och en annan som måste göra en levertransplantation. Till alla missbrukares stora glädje så är ju Hepatit C "den enda botbara kroniska sjukdomen", så efter en halvårs eller årslång behandling med Interferon och Ribavirin så kan viruset vara borta. Jag själv genomgick denna behandling tidigare i år, och biverkningarna var grymt dryga. Jag var på morgnarna så illamående att jag var tvungen att ligga ner för att undvika att spy. Detta blev lite bättre längre in i behandlingen med medicin, men det var sannerligen skönt när det var över! *phew*

Sepsis - blodförgiftning, det är också något man kan råka ut för. Själv gjorde jag det, och blev symtomatisk medans jag jobbade natt. Så jag tänkte köra hem och sova, men min kropp tänkte annorlunda och jag svimmade av i bilen medans jag körde istället. Detta kunde ha slutat riktigt illa, men jag hade grym tur och klarade mig undan helt utan skador och bilen överlevde med en del plåtskavanker. Jag vaknade nämligen just som bilen halkade ner i diket på andra sidan vägen och hann bromsa ner farten lite innan jag drämde in i några småträd. Efter grotesk frossa i 2 dagar for jag till akuten lyckligtvis, annars hade jag nog mist livet i blodförgiftningen istället. I'm a master of dodging bullets...ibland iallafall! Men detta rekommenderas verkligen inte!

Toxiska relationer till familj och vänner, detta är grymt tråkigt. Det är först sedan jag blivit nykter som jag förstått vilket lidande mitt beteende har orsakat mina föräldrar, tror jag skrivit om det i tidigare inlägg, så jag bara nämner det här, men detta är också något jag ångrar djupt. Lyckligtvis har jag kunnat reparera förhållandet till familjen så att dom kan lite på mig igen.

Så, det var ett litet urval av härligheter som står på konsekvensmenyn om du skulle få för dig att ta upp ett opiatberoende. En förälskelse utan dess like som man har snuskigt svårt att släppa taget om, trots att man blir behandlad som skit. Heh, plötsligt får jag förståelse för tjejer som inte kan lämna sina misshandlande män, eller njae, inte riktigt, men ungefär...

Må väl gott folk. Och knarka inte. Om du inte skulle bo i afghanistan förstås hehe.
;)

Gammal blogg: Hur man blir en heroinist - Del 3

2007-11-21T11:20:00.000+01:00

Forts. från föregående inlägg...

Sagt och gjort, jag köpte hem ett gäng och genast så tappade jag kontrollen och började tänja på mina gränser, steg för steg. Det blev genast så att jag började käka tabletterna dagligen, ett oändligt tanketåg av "bara en dag till, sen ett rejält uppehåll". Kan ju också tillägga att jag hållit till på ett forum där det diskuterades opiatberoenden och jag hade läst en massa skräckhistorier för att jag skulle hålla mig borta från att dagligen äta dessa tabletter. Vid dagligt intag så steg toleransen bra mycket fortare också, så tabletterna tog slut allt fortare. Menmen, slut tog dom, även hos killen jag köpte dom av. Jag hade med andra ord inget val, utan tvingades av tabletterna för stunden. Jag hade dock inte utvecklat något fysiskt beroende än, hade bara lite sömnproblem modell värre ett tag. Men så upptäckte jag något som jag trodde skulle bli min frälsning men som verkligen blev min undergång. Man kan mycket enkelt beställa torkad opiumvallmo och göra té på. Vallmoté/Opiumté. Lysande! Man kunde beställa 1 kvast med ca 20st frökapslar från Panduro för 27kr. Jeg blev en ruggigt bra kund hos Panduro. Så återigen blev det ett dagligt intag av nånting jag inte såg några lagliga tvivelaktigheter över, jag menar, Panduro!
Så efter ytterligare ett halvår av "Bara en dag till, sen ett rejält uppehåll" så blev jag återigen tvingad till ett stopp. Panduro hade slut på lagret och det skulle ta 6 veckor innan dom skulle få något nytt. PANIK!!! Nu fick jag smaka på avtändning. Att jag skulle ha klarat mig från fysiskt beroende efter 6 månders dagligt intag kunde jag ju bara drömma om. Usch vilket helvete jag fick smaka på. Det var dock nu det var dags att ta ett stort kliv fram i min utveckling som knarkare. Fram tills nu så tyckte jag att jag hållit mig på rätt sida om lagen, och jag hade bara smusslat med det för att folk skulle ha svårt att förstå [hehe]. Nu fick jag dock smaka på avtändningen för första gången, och även bli piskad av avtändningens desperation. Jag blev nu erbjuden att pröva en substans vid namn Hydromorfon.
Jag fick en glasampull och en ren spruta och kanyl. För många ett kliv större än Grand Canyon, jag skuttade över utan att tänka efter ens 2 sekunder. Jag tänkte ungefär såhär: "Jag har ju gett flera patienter morfin-sprutor (på praktik), varför skulle det vaa så stor skillnad mot att ge sig själv. Det är ju dessutom inte nåt skit-knark, det är ju läkemedel i en glasampull. Sen att det är 5ggr starkare än Heroin är väl bara en bra bonus". Tyvärr var det precis så bra som man kan tro. Fram till denna punkt så hade jag aldrig lagt ut mer än 2000kr på en månad till mina vanor, det var det dags att ändra på. I och med den där injektionen så var jag helt såld, jag var ju förvisso redan beroende fysiskt, men det psykiska beroendet boostades med 200% kanske. Jag slängde gladeligen iväg besparingar på 20.000 den första månaden som injektionsmissbrukare. Och jag menar verkligen GLADELIGEN. Jag kunde inte tänka mig att spendera mina pengar på nånting annat. Och steget från att injecera Hydromorfon till Heroin var inte längre än 2millimeter....max! Sen efter det så blev allting värre, och det snabbt. Men historian om hur jag BLEV en knarkare är slut. Återkommer med ett inlägg om KONSEKVENSER. Må väl gott folk!

Så var sagan slut! Eller egentligen var det ju här som smekmånaden med opiaterna var över, pengarna var slut och helvetet var precis till att börja på riktigt, fram tills denna punkten så var ju allt A-OK, eller åtminstone trodde jag ju det hheh.
Peace!

Gammal blogg: Hur man blir en heroinist - Del 2

2007-11-21T11:18:00.000+01:00

Forts. från föregående inlägg...

Jakten på alternativet var inte så mycket en jakt som det var att bekräfta vad jag redan visste. Vid 18-19 års åldern så hade jag haft en etylmorfin-berikad hostmedicin vid namn Cocillana-Etyfin. Jag upptäckte redan då att om man tog lite extra så blev man väldigt skön i kroppen, alla problem man kunde tänkas ha bara flöt iväg och man fick förmågan att drömma de mest häftiga drömmar utan att ens sova. Iom att det var lagligt förskriven hostmedicin som inte var narkotikaklassad så lär det ju inte vara så farligt tänkte jag (det farliga ligger i själva upptäckandet av opiaternas "hemliga" värld, upptäckte jag sen). Så jag ringde till en gammal klasskamrat som jag hade hört att haft lite fuffens för sig och frågade: Ööh, vet du av nå Coccillana? Det visste han inte, han hade däremot smärtstillande tabletter som skulle fungera precis lika bra. Tabletterna ifråga var Tradolan och jag blev efter 300mg mycket nöjd av effekten, det var precis som hostmedicinen och lyckan var stor.
Nu hade jag mitt alternativ, så jag proklamerade stort till vänner och klasskamrater att jag minsann skulle sluta dricka nu och fan va bra det skulle gå. Jag nämnde förstås ingenting om mitt hemliga vapen i kampen mot alkoholen, då jag hade på känn att folk skulle ha svårt att förstå. Själv förstod jag precis! Och inte heller Tradolan var ju narkotikaklassat, så ingen fara, eller hur? Så jag började stoppa i mig Tradolan på helgerna, slutade dricka och allt blev frid och fröjd, depressionen försvann och jag levde lycklig i alla mina dagar...inte. Men iallafall i ett halvår så gjorde jag det, och jag höll mig till helgerna utan problem.
Och depressionen försvann verkligen, ifall det berodde rätt och slätt på ifall jag slutade dricka eller om det berodde på tradolandet, som faktiskt har antidepressiva effekter utöver smärtlindrande, det får vi nog aldrig veta. Allt gick bra tills jag bestämde mig för att köpa hem ett helt gäng med tabletter. Hittills hade jag köpt så det räckt för helgen, och köpt igen varje vecka. I och med att allt hade fungerat så bra så tänkte jag att jag kunde köpa hem ett gäng, så skulle jag aldrig stå med skägget(som jag inte har) i brevlådan ifall killen jag köpte av inte skulle vara hemma.

Forts. följer...

Gammal blogg: Hur man blir en heroinist - Del 1

2007-11-21T11:06:00.000+01:00

En gång för länge sen när jag var en liten parvel, typ ibörjan på februari i år, så tog jag mina första stapplande steg in i bloggarvärlden. Jag var dock en väldigt fragil individ vid tillfället pga hårda biverkningar av en Interferonbehandling mot min Hepatit C, så efter ett par inlägg så rann den ut i sanden. Mina första inlägg var en samlad how-to berättelse om hur man blir en heroinist, vilket ju kan vara intressant att veta för kidsen där ute som är intresserade....av hur man innihelvete INTE ska göra. Trevlig läsning:

Hur man blir en heroinist - Del 1

Tänkte berätta lite om hur det gick till när jag blev en [olycksbådande fanfar] - KNARKARE! Det hela var egentligen mycket enkelt, trots att jag alltid haft en stark värdegrund MOT narkotika. Det hela började förstås med ett helt annat problem, i mitt fall var del alkoholen som banade väg för undergången. Jag drack för första gången när jag var 13 år, det var valborgsmässoafton och jag gick i sjuan. Det var en mycket trevlig upplevelse, jag blev skitfull och älskade det. Det skulle dock ta lång tid innan jag på nåt sätt spårade ur. Fram tills att jag fyllde arton festade jag kanske 1-2ggr i månaden, men jag blev oftast skitfull och spydde, men så är det väl för de flesta tonåringar, eller? När jag fyllde arton så ökade dock frekvensen ordentligt och jag blev nu radiostyrd ca 2-3ggr i veckan. Som sagt blev jag alltid väldigt full, hade alltid minnesluckor av varierande storlek vilket i sin tur födde ångesten dagen efter då man inte visste riktigt hur jävligt man gjort bort sig kvällen innan. Till saken hör också att människorna jag omgav mig med var av precis samma kaliber som jag själv, så det jag kunde ju aldrig misstänka att vårt dryckesmönster var någonting annat än normalt, eller, misstänka kunde jag ju (och gjorde nog det också).
Vid 22-23 års ålder så började jag bli duktigt deprimerad. Jag hade försökt minska ner på drickandet några gånger med krassa resultat, 21 dagar tror jag att jag lyckades hålla mig som bäst. Annars var jag full 4-5ggr i veckan, hade en 25 liters tunna vin bubblandes på toaletten oavbrutet. Jag hade sedan jag tog studenten försökt mig på att plugga olika grejer på universitetet, men men dåliga resultat då jag aldrig var på föreläsningarna pga sprängande bakfylla. Jag hade gått igenom 1 termin som Dataingenjörsstudent, 3 terminer som Tandläkarst., och höll på att misslyckas som sjuksköterskestudent som bäst när jag slutligen blev så deppig att jag insåg att om jag inte slutade med drickat så skulle jag nog ta livet av mig inom kort. I min enfaldighet så tänkte jag aldrig tanken på att söka proffesionell hjälp, näfan, det skulle ju inte duga att bli klassad som alkis i journalerna heller. Näe, det här skulle göras på egen hand. När jag tänkte efter lite till så insåg jag också att livet skulle bli alltför tråkigt utan någon form av berusning på helgerna så ett lämpligt alternativ var tvunget att hittas.

forts. följer...

Etiska kommitéer och (tand)läkardrömmar

2007-11-13T10:21:00.000+01:00

Intressant. Jag bad mina 'homies' på LARO-mottagningen att fråga min läkare om han visste om några eventuella hinder för mig att jobba som antingen tandläkare eller läkare medans jag fortfarande är inskriven i metadonprogrammet. Min planering är ju så att under utbildningens gång har jag inte tänkt trappa ner något, men efter utbildningen är klar så kommer det att bli en lång(ca 3 år) nedtrappning för att maximera chansen att lyckas. Men även om jag börjar trappa ner samma dag som jag utexamineras så kommer jag ändå att jobba flera år som metadonpatient. Så...jag fick idag reda på att min läkare kontaktat en etisk kommité för att gräva lite i frågan, först blev jag lite nervös, men sen insåg jag att det iallafall inte kan finnas några nedskrivna regler för detta om det måste diskuteras i en kommité. Jag är dessutom hundraprocentigt säker på att min läkare tycker som jag själv i denna frågan(alla andra vettiga människor också för den delen), att så länge man inte är påverkad av medicinen, kan påvisa en rel. lång nykterhet och stabilitet så kan det inte finnas några hinder. Som jag alltid säger; Får man köra bil på metadon så har jag svårt att se några hinder.

Ah...(tand)läkardrömmar. Tror det är relativt vanligt hos folk, i synnerhet sedan födelsen av tv-serier som Cityakuten, Chicago Hope, Grays Anatomy och andra härliga serier. Oj, höll nästan på att glömma sjukhusserien framför andra: "Vita Lögner" *Hosthosthosthosthost*, ni vet, den sköna såpan som gick som daglig serie på TV3 för hundra år sen hehe...
Själv så har mina drömmar utvecklats från sommarjobb på ålderdomshem när jag var 15-16 till vad dom nu är. Det började med att jag en dag faktiskt insåg att jag trivdes med att jobba med människor. -Lysande, tänkte jag och började plita ner en ansökan till Sjuksköterskeprogrammet på Umeå Universitet. Dock tänkte jag bara på skoj söka till tandläkare och läkare vid samma tillfälle, endast för att se riktigt hur långt bak i reservkön jag skulle komma. Detta var kring millenieskiftet och på Umeå Universitet hade de fortfarande intervjubaserat intag. Så jag blev grymt förvånad då jag kallades till intervju för tandläkarprogrammet, men tänkte att det var lika bra att gå, jag hade ju inget att förlora.

Slutligen så yttrade världen sig så att den gärna såg mig som tandläkarstudent. Själv såg jag mig gärna hellre som svinaktigt hårt supande tandläkarstudent. Under terminerna tre så lullade jag omkring på campus med en nästan konstant bakfylla, men av de föreläsningar jag var på så föddes dock ett genuint medicinskt intresse. Men många bakfyllor straffar sig ganska fort och för att få börja termin 4 så var man tvungen att ha ackumulerat minst 40 av 60 poäng. Själv hade jag dragit ihop 23 (ynka) poäng. Så jag hoppade av för att aldrig titta tillbaka....or so I thought. Efter ytterligare lite jobb på ålderdomshem så började jag slutligen att plugga till Sjuksköterska, fortfarande mer i en kemiskt förändrad verklighet än den klarsynta varianten som kan uppfatas som mera lämplig.

Alldeles i början där så bytte jag ut alkoholen mot de varma och hemtrevliga men ack så förrädiska opiaterna, extra olämpligt för en människa i sjukvården kan tyckas, men faktum är att sjukvårdspersonal är den vanligaste yrkesgruppen som missbrukar dessa medel, just pga deras tillgång på sådana preparat. Eller nu kanske jag ljög, men dethar åtminstone sett ut så en gång i tiden. Förvisso så drack ju societetsdamerna Laudanum(Opiumtinktur) vid det förra sekelskiftet medans dom försökte få alkoholen förbjuden. Laudanum blir man ju lugn och timid av medans alkoholen skapar våldsamma bestar. Nånstans på vägen så började allmänheten tro att opiatanvändare(heroinister) våldtog barn, iallafall i USA har folk trott så en gång. Hur en perversion av sanningen som är så grov kan uppstå är för mig en gåta, men det är som jag alltid sagt: En individ kan vara smart, men en folkhops samlade intelligens uppvisar våldsamma tendenser åt det bakvända matematiska teoremet 1+1=0

Jajja, i vilket fall så hoppade jag av SSK-programmet efter 4 terminer då mitt missbruk hade eskalerat alldeles för mycket. Dessutom hade mitt medicinska intresse då specificerat sig så att SSK var för mycket pappersarbete och för lite medicin.
Så så utvecklades mina (tand)läkardrömmar. Jag ska väl erkänna att innerst inne är det läkare jag vill bli, men med mina betyg så kommer jag aldrig in. Min sista chans är nu när dom ska börja med ett medicinskt kunskapsprov, detta ska tydligen prövas nu till hösten -08 endast i Umeå. Om utfallet av detta blir positivt så kommer metoden att implementeras i resten av landet, så då får man väl måhända en chans att komma in, men jag påbörjar mina tandläkarstudier nu i januari oavsett, sen får man se om resten.

Captain Beardless signing off...

Tacksamhet

2007-11-08T14:01:00.000+01:00

Tacksamhet är nånting som egentligen har passerat mig ganska obemärkt den större delen av mitt liv. Under en helg -som fullkomligen dröp av misär- för lite mer än 2 år sen, som utspelade sig i Stockholm, då upplevde jag tacksamhet påtagligt.

Den helgen hade jag flygit ner till Stockholm för att handla 10g Heroin åt en kompis, han gav mig pengar till en flygbiljett ner och sa att när jag landade så skulle det finnas 20 lax på mitt konto. Jag hade övertygat han om att det var dyrare än det var, så jag skulle själv tjäna 15g på kuppen. När jag landat så hade dock han blivit haffad av politien innan några pengar landat på mitt konto. Så det som skulle bli en lyxig roundtrip med ett härligt resultat slutade med att jag var i stockholm och köpte heroin för alla pengar jag hade inkl. tågpengarna till resan hem. För att undvika att dra ut på det hela så säger jag bara att jag fick inte sova på nåt härbärge, personer skrivna i stockholm hade förtur, så det slutade med att jag fick dela på en risig, sunkig och ruskigt äcklig Mazda 626 som stod i ett icke uppvärmt parkeringshus i Tensta Centrum. Där satt jag fastklämt i framsätet mot ratten, medans de andra två låg i baksätet och nuppade.

Misär! Fastän nu detta bara var under några nätter så blev jag väldigt fort tacksam över att jag hade en lägenhet, om än på annan ort. Genuint tacksam vill jag lova. Jag tog mig slutligen hem med hjälp av familjen och träffade en läkare dagen efter, varpå jag fick börja i Subutexprogrammet, så det var verkligen mitt livs low-point, lyckligtvis vände det ordentligt och tog fart åt rätt håll nästan direkt efter denna händelse.

Mina föräldrar och min syster, dom är jag oerhört tacksamma över att ha kvar i mitt liv. Jag fattar inte hur dom stod ut med mig när jag betedde mig som jag gjorde, och inte förrän mer än 1 år efter att jag blev nykter förstod jag hur mycket jag skadat dom egentligen. När jag tänker tillbaka på hur jag uppförde mig hugger det till i bröstet då jag drar mig till minnes deras uttryck när jag gång på gång svek dom. Jag försöker att inte dwella på det så farligt nuförtiden, och jag har ingen farlig ångest över det nåmer heller, men har bara svårt att fatta hur jävla förändrad ens värderingar kan bli. Och som sagt: Jag är jävligt tacksam över att ha kvar dom i mitt liv!

Såja, det blev en laddad post, åtminstone för mig själv. Nu ska jag tänka på roligare saker!
Hej svejs!

Den knarkande tandläkarn

2007-11-06T11:24:00.000+01:00

Tjohoo! Igår så satte jag mig ner och beskådade gammal antagningsstatistik till Umeå Universitet, och där fann jag till min stora glädje att tandläkarprogrammet inte har legat över 1.6 på högskoleprovet, så mina 1.7 ter sig vara tillräckliga! Jag firar måhända prematurt, men oddsen är med mig, det ser ut som att jag blir en metadondrickande tandläkare! Världen jublar! Eller också kanske den börjar hata och motarbeta mig, vem vet?
I vilket fall så kommer jag nog att ta det osäkra före det säkra och vara incognito vad gäller metadonet och mitt hårt knarkande förflutna när jag börjar skolan. Lite synd på ett eller två sätt. För det första så gillar jag inte att behöva smussla för folk som jag helst vill utveckla vänskapsband till, och för det andra så gillar jag att utbilda folk i metadonfrågan och Läkemedels Assisterad Rehabilitering som stort. Utan att sprida kunskapen så kommer de gamla myterna och RNS, FMN och KRIS ryktesspridning att förgifta den svenska narkotikapolitiken
vidare. Må fan ta dig, Nils Bejerot!

Förresten, om nån läser detta och känner till några regler eller förordningar som skulle sätta käppar i hjulet för mig att arbeta som tandläkare medans jag är metadonpatient, var snäll och låt mig veta detta pronto!

Slutligen, är det det någon som läser detta och har invändningar mot att metadonpatienter ska få jobba som tandläkare, låt mig veta detta så jag kan slå tillbaka och argumentera för min sak.

Hej svejs!

Narkotikapolitik

2007-11-02T11:55:00.000+01:00

Ah. Ett känsligt ämne minsann. Jag fick häromdagen en skotsk artikel postad till mig som beskrev hur Skottland borde adoptera den svenska "zero tolerance"-policyn och kasta harm reduction åt helvete. Furthermore skrev dom att endast 3% av metadonbehandlingarna i Skottland ansågs vara lyckade. För att dom skulle vara lyckade så skulle man efter 2 år(tror jag det var) vara helt drogfri, inklusive metadon alltså.

T.ex. kan man beskriva det såhär: Säg att en snubbe som efter 30 års hårt heroinmissbruk äntligen börjar en metadonbehandling och styr upp sitt liv. Efter 2 år på metadon så har han klippt alla kontakter med drogkulturen inklusive alla aktiva vänner. Han har skaffat bostad, bil och ett väl avlönat yrke. Han ska precis förlova sig med sin flickvän som f.ö. har hunnit med att bli gravid. Allt detta har han metadonet att tacka för, då han tidigare hade försökt sig på 7st 12-stegs behandlingar helt utan effekt.Troligtvis är hans endorfinproduktion så stekt att han aldrig skulle kunna känna sig normal utan metadon, eller snarare skulle han troligtvis kastas in i en stenhård depression utan metadonet att fylla endorfinets plats.
Detta anser då skottarna är ett misslyckande eftersom han fortfarande använder metadon!!! Vansinne.

Dessutom påstår denna artikeln att sverige endast har ca 120 drogrelaterade dödsfall per år. Hah! Vilket skämt. Siffran ligger på 400+, och droganvändadet är skyhögt,
och inte lågt som det påstås i artikeln. Människan som matade skottarna med dessan lögner var bl.a. Tomas Hallberg från ECAD(European Cities Against Drugs).

Svensk narkotikapolitik är ett skämt. Ett narkotikafritt samhälle är en utopi och kommer tillsammans med The War on Drugs att skörda många människoliv och sprida hopplöshet och förtvivlan, inte bara bland brukare och missbrukare, utan även deras familjer. Harm Reduction räddar liv, och dom som tror att det är "att hjälpa knarkare att knarka" och "då kommer ännu fler att börja knarka", dem är så vilsna i palten att det är sorgligt.

Lyckligtvis så har ju opinionen börjat svänga till fördel för LäkemedelsAssisteradBehandling(LAB) med Subutex/Suboxone och Metadon. Björn Fries tycker jag gör ett kanonjobb som regeringens narkotikasamordnare, även om det skulle kunna vara bättre. Men jag vet att han kämpar i motvind, och skulle han dessutom bli för duktig och faktiskt införa grejer som är mer Harm Reduction-inriktade så skulle han väl avsättas pronto.

Jajja...själv så har jag 2 år i LAB den 11 november, om 9 dagar alltså. Jag började då med Subutex, vilket hjälpte mig väldigt mycket, men jag hade fortfarande ett betungande drogsug och var på gränsen till att ta återfall många gånger. Den 8 Januari i år så bytte jag pga det till Metadon, och efter inställningen blev klar i Mars/April så har drogsuget så gott som upphört helt och hållet. I dag känner jag mig i sanning som en normal svensson, och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi tro att det var något som jag skulle älska så mycket. Och så är jag stolt när jag pröjsar skatt...helt osannolikt hehe ;)

Må väl gott folk, det gör jag! :D

Metadon, sömnbrist och billacker

2007-10-25T15:15:00.000+02:00

Tjohej, här kommer dagens oredigerade och ostrukturerade tankeström!

Var och hämtade 2 veckors metadon-ranson på psyket idag, det var liksom alltid rätt så trevligt. Jag är verkligen välsignad(detta är inget ord jag drar fram ur arsenalen för skojs skull) med trevlg och empatisk personal som inte dömer folk med fördomar. När man läser t.ex. Berne Stålenkrantz (se "Dum Dogmatism Dödar", länk till höger) blogg och läser de beskrivna avarterna - som i huvudsak tycks försiggå på Maria Beroendecentrum i Stockholm - så tappar man hakan av hur hårt svensk sjukvård diskriminerar vissa patientgrupper. huga. De som häpnas med mig, men också vill läsa fler fallbeskrivningar där det står galet till hänvisas till Brukarföreningens- och MetadonPatientFöreningens hemsidor (länkar här till höger).

*GÄSP* Jag har senaste veckan verkligen sovit som en kratta (Visst, det kan ju diskuteras, teoriseras och spekuleras i huruvida krattor överhuvudtaget sover, och isåfall om dom också verkligen sover dåligt...), med bara några timmars sömn per dygn. Kroppen värker, ögonen hänger och orken har tynat bort för flera dagar sen. Nåväl, det är väl bara att ta till vara på helgen istället.

Ah well...positiva saker sker dock mitt i misären. Jag ska eventuellt börja sälja billacker från ett företag som heter Alsa Corp (www.alsacorp.com). De har ett grymt sortiment på effektlacker så alla som vill ha en grym effektlack på sin bil kan ju slänga iväg ett mail. Hoppas byråkratin inte tar död på hela idén bara.

Till sist noterade jag på nyheterna häromdagen att ett universitet i landet till hösten ska påbörja ett nytt intagssätt till Läkarprogrammet. Folk som tidigare jobbat inom vården ska få göra ett intagningsprov så att äntligen ska folk som inte har 2.0 / 20.00 också ha tillträde till läkarprogrammet. Jag jublar! Och förste jäveln som ifrågasätter lämpligheten med att en metadonpatient ska få bli läkare får gärna kommentera detta så ska jag komma med motargument.

Nu ska jag lämna jobbet, bussa hem och försöka sova efter bästa förmåga!
Byes(bajs)!

Den stora premiären

2007-10-23T14:19:00.000+02:00

Grattis! Jag har min födelsedag idag. Den här bloggen är min present till mig själv, ett åtagande som existerar för mitt nöje och upplysning för andra. Ett av mina uppdrag här är nämligen att stoppa myt- och ryktesspridning gällande Läkemedels Assisterade Behandlingar av Opiatberoende med Metadon och Subutex. Ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag behandlas själv med metadon och har tidigare behandlats med både Subutex och Soboxone. Dessa mediciner har med största sannolikhet möjliggjort min flykt tillbaka till verkligheten, för vilket jag är oerhört tacksam.

Tyvärr så finns det gott om trångsynta bakåtsträvande "tyckare", som helt utan mandat "tycker" att metadon/subutex av ondo och borde förbjudas. Att det räddar liv bekommer dom inte. Nåväl...under bloggens framskridande kommer detta att beröras i stor detalj. Helst av allt skulle jag slippa, men medierna pumpar hela tiden ur sig reportage om missbruk av dessa mediciner, för det förekommer ju, och allmänheten får *nästan* aldrig läsa om nyttan de här medicinerna gör. På ett sätt kan jag förstå de flesta som tror att man som metadonpatient är en nerdrogad zombie, med en total brist på att som heter känsloliv. Det är ofta sånt som framkommer i media och folk har ju en tendens att tro på det som står i tidningen.
Well, på grund av detta så vill jag ju8 då basunera ut att det inte stämmer för fem öre. Visst förekommer det missbruk av både metadon och subutex, det är ingenting som förnekas. Däremot så förekommer detta missbruk i första hand på läkemedel insmugglade från andra länder och har ingenting med behandlingen i Sverige att göra. Ifall man är korrekt inställd med en dos väl avvägd mot den individuella toleransen mot opiater så är man fullkomligt opåverkad av medicinerna, känslolivet flödar och man känner sig fullkomligt normal!

Sådeså! Ok...ska lämna det ämnet för dagen och angripa dagens lunch och försöka stilla min våldsamma hunger. Frågor om vad som helst välkomnas, då jag är i det närmaste omnipotent. *host*

Peace!